Under några år på 1990-talet så körde vi varje sommar ångtåg på Saltsjöbanan. Det hela började med att vi skulle köra på banans 100-årsjubileum 1993, en resa som gav mersmak och som vi återkom till några år på rad på 90-talet. Att ta sig till och från Saltsjöbanan var ju en resa för sig själv de åren och värre blev det när bygget av Norra Hammarbyhamnen kom igång. Vi fick ju rulla in i tunneln vid Södra Station, in under Södersjukhuset, via banvallen nedanför Sachsska Barnsjukhuset, in i Eriksdalstunneln och ut på Skansbangården under Skanstullsbron. Färden gick sedan efter kajen i norra Hammarbyhamnen som då hade kvar sitt stora saltlager och några av de gamla hamnkranarna, men där de sista resorna gick på nya spår förbi nyuppförda hus efter kajen. Sen så kom man in i tunneln under Fåfängeberget och ut i Masthamnen, via kajerna till Stadsgården, över Stadsgårdsleden med sin signalanläggning och in på Saltsjöbanan. Den här resan åt olika håll var alltid lika spännande eftersom det ofta stod landsvägsfordon på spåren och där man måste söka upp ägarna för att få dessa flyttade. En gång låg en landgång från ett passagerarfartyg rak över spåret, så vi tog alltid till tid när vi skulle till och från Saltsjöbanan. Vi backade tåget hela vägen för att komma rätt när vi kom in på Saltsjöbanan och väl inne på banan så backade vi ytterligare en bit och kom in vid Slussens enkelspåriga perrong för Saltsjöbanan, där vi kunde lasta lite folk. Resan gick sedan från Slussen med tågmöte i Henriksdal och vidare mot Saltsjöbaden där banan bitvis var dubbelspårig och växlande till enkelspårig på andra sträckor, men det gick smidigt att kryssa mellan Saltsjöbanan blå och fula gamla tunnelbanevagna med sin ”breddningkjol” i nederkanten. I Neglinge så gick vi in på bangården med hela tåget och växlade ut personalvagnarna på ett eget spår och satte ihop tåget för nästa dags resor mellan Saltsjöbaden och Sickla Station. Loket kolades av medhavd lastbil, servades och fick vattnet påfyllt innan det blev kväll och personalen kunde gå och knyta sig. Bangården i Neglinge rymmer även samtliga övriga fordon för Saltsjöbanan och har här både uppställninghallar och verkstad.
En trafikdag såg ut så här; vi började med en genomgång av tåget, bromsprovning och lite säkerhetsarbete innan det var dags för första turen. Vi började med att packa ett par kilometer från Neglinge till Saltsjöbaden, vilken inte har något fungerande rundgångsspår. Folk klev ombord och sen tuffade vi hela vägen tillbaka till Henriksdals Station, där vi kunde byta ände med loket på tåget för resan tillbaka till Saltsjöbaden. Vi körde in på Saltsjöbadens station ”rättvända” fast när folk klivit av så backade vi tillbaka till Neglinge, gjorde rundgång och backade tillbaka till Saltsjöbaden för nästa tur, så det var nästan lika mycket backgång som framåtgång de här dagarna. Så här gick resorna till och allt flöt på bra hela tiden, efter avslutad söndagsresa så blev det samma resa tillbaka hem till Västberga via hamnar och tunnlar samt en och annan felparkerad långtradare.
Nu till den stora händelsen den där dagen i mitten av 90-talet och som varit lite ”hemligstämplad” tills sekretessen nu lyftes av webbmastern. Vi körde en tur och kom fram till Henriksdals Station för vändning, och där lokpersonalen gjorde servicepersonalen uppmärksamma på att röret till lokets ångbroms inne i hytten nästa gått av och ångan sprutade åt alla håll när man försökte bromsa, men mycket lite ner i själva bromscylindern. Det var dock inga problem att bromsa tåget när vagnarna sitter på då detta görs med tryckluft, men den enda bromsen loket har är ångbromsen och i bästa fall skruvbromsen som man använder när man ”parkerar” loket. Rundgången i Henriksdal gjordes och loket hade då åter tågbromsen att bromsa med, själva rundgången fick ske med skruvbromsen, en inte helt PK manöver men nödvändig. Innan tåget gick tillbaka till Saltsjöbaden så togs det trasiga röret till Ångbromsen bort och smusslades över till verkstadsvagnen längst bak i tåget. Servicepersonalens enda svetskunniga kille fick nu i uppdrag att snabbt med svets laga det trasiga röret innan tåget skulle komma fram till Saltsjöbaden. Nu är ju det lite gungigt att stå och svetsa i en gammal järnvägsvagn, men svetskillen kämpade på med hårdlödning med hjälp av mässingslod, flussmedel och gassvets. Det gick förvånansvärt bra trots att det var lite mörkt och gungigt i vagnen och när tåget passerade Fisksätra så var röret klart och täthetstestat med vatten från tvätthandfatet i vagnen. Vid stoppet i Neglinge så smusslades röret tillbaka till loket och eldare satte igång att återmontera röret när tåget tuffade vidare. Efter en stund så anlände tåget till Saltsjöbaden och då hade N 1173 plötsligt ångbroms igen!
Det här är naturligtvis inte helt enligt regelboken, men eftersom hastigheten på Saltsjöbanan var låg, man hade en fungerande tågbroms, en konduktör som bemannade en skruvbroms längst bak i tåget och skruvbromsen på loket, så ansåg lokpersonalen att resan skulle kunna genomföras utan risk för bromsproblem. Det här är snart 30 år sedan och är nog preskriberat sedan länge, det här är något som vi naturligtvis inte skulle göra idag då våra resor numera sker på de större banorna med högre hastighet och där den här metoden inte lämpar sig. Efter avslutad trafikdag så dukade vi långbord på bangården i Neglinge och satte igång grillen, det var en ljummen kväll och det doftade sommar, alla var glada och stämningen på topp, dagens händelse var dock det stora samtalsämnet där vi bland annat fick höra hur växlaren på tåget smugit och smusslat med röret mellan lok och verkstadsvagn. Idag saknar vi trafiken på Saltsjöbanan mycket, men det är tyvärr inte tekniskt möjligt att nå Saltsjöbanan spårvägen länge och snart får sträckningen av den gamla banan mellan Södra Station och Hammarbyhamnen nytt syfte då banan ska bort. Det vi kan glädjas över är att vi lyckades rädda manövervagnarna 11 och 22 från Saltsjöbanan 1976 och kunde återbörda dessa till banan senare. Motorvagn 15 fanns ju redan på banan och hade renoverats till sitt ursprung och användes till museitrafik där. Tillskottet av 11:an och 22:an gjorde allt komplett igen och 22:an är i trafik sedan några år och snart även 11:an, så på Saltsjöbanan kommer ett riktigt originaltåg att kunna köra sugna resenärer, men tyvärr så blir det inga ångtåg igen. SÅS hade förvisso 1976 räddat det enda kvarvarande ångloket från Saltsjöbanan, SSnJ 7, men tyvärr så är loket i dåligt skick och lever nu sitt liv i Torekällbergets frilustmuseum.
Stockholms Ånglokssällskap 