I den här delen av Tillbakablickar så går vi tillbaka till början på 1980-talet och trafiken på Slakthusbanan. När våra turer utgick från dåvarande Märgvägen (idag Arenavägen och vid Globen) så bestod avgångsspåret av ett ensamt spår, utan växlar för att kunna byta sida med loket på tåget. När väl tåget kommit in på spåret och släppt av resenärerna, så växaldes nästa ånglok in mot tåget ”bakifrån” och bildade då det nya tåget och där loket som drog turen innan, blev kvar efter avgången. När tåget avgått så kördes det loket tillbaka in på Slakthusområdet och växlandes in på ett sidospår, för att där vänta på att tåget kom tillbaka och passerade, därefter så körde loket som stått och väntat, upp bakom det inkomna tåget för att köra nästa tur. Under åren som vi körde på det sättet så var ångloken N 1169 och K4 793 våra trafiklok för Slakthusbanan.
För att allt skulle fungera smidigt så hade vi två växlare som skötte respektive tåg och som löste av varandra samt åkte varannan tur ner till Östberga (Årsta Partihallar). Då växlaren till dagens tredje tur stod på stationen och väntade på att tågets andra tur skulle komma in, så kände växlaren behov av gå på en toalett, och det var rätt brådskande. Någon toalett fanns nu inte på stationen eller dess omgivningar, Globen var ju som sagt ännu inte byggd. Men på andra sidan av Slakthusområdet i det gamla lokstallet så fanns det en toalett som man brukade använda, den var dock lite krånglig att nå då vi inte hade någon nyckel till stallet. Utanför lokstallet fanns en kaj som betitlades ”Spolkajen”, vilket den mycket riktigt också var, det var här man spolade ur järnvägsvagnar och lastbilar som anlänt till Slakthusområdet med last och som då gjordes rena där. I kanten av spolkajen så fanns en tung järnlucka som gick ner i en kulvert, kulverten i sin tur ledde in i lokstallet och anslöt just vid lokstallets toalett. Men eftersom personalen där ofta blev kalla om baken, genom drag från kulverten, så hade man satt upp en tillfällig vägg av frigolit, vilken man blev tvungen att knuffa loss innan man kröp in på toaletten om man tog sig in ”bakvägen”, det fanns naturligtvis en dörr från insidan av lokstallet. Växlaren till tur tre räknande ut att han skulle hinna springa från stationen på andra sidan av området, ta sig in i kulverten och toaletten, göra sitt behov och sedan hinna ta sig ut innan tågets tredje tur passerade lokstallet och där hoppa på eftersom farten över bangården var låg. Planen var genial, tyckte växlaren, och ha sa till bilettförsäljningspersonalen att han skulle hoppa på borta på bangården och att man skulle säga till växlaren från tur två att han fick göra tur tre klar för avgång, men bromsprovning och allt.
Den nödige växlaren lade benen på ryggen och tog sig kors och tvärs genom Slakthusområdet fram till lokstallet. När den tunga stålluckan på spolkajen skulle öppnas så blev det dock problem, det var svårt att få grepp om luckan och växlaren fick springa ytterligare 40 meter till SÅS verkstad i det vi kallade ”Svetsen”, alltså f.d. Enskede Svets lokaler som SÅS arrenderade. Här skulle nyckeln fram för att komma in i huset och den satt på en bult med ståltråd och nerstoppad i ett ”hemligt” rör utanför dörren. Bråttom och fumliga fingrar fick upp nyckeln, låset öppnades, in for växlaren och fick tag på en skruvmejsel. Ut genom dörren , låsning och nyckeln tillbaka, språngmars (nu allt mer nödig) till spolkajen, upp med stålluckan, in hukande genom kulverten, bort med värmeväggen och…… Ja äntligen! Men hur mycket tid hade det gått, skulle han hinna göra klart sina behov och sedan hinna ut och stänga innan tåget kom? Nä det var nog lugnt, man skulle ju höra tåget när det gnisslade sig igenom kurvan runt Slakthusområdet, dessutom så skulle det sakta ner för bomfällning på Palmfeltsvägen där spåren löpte ut från Slakthusområdet, så ingen stress. Nu går plötsligt lokstallets panna igång med ett öronbedövande morr, det skulle alltså inte går att höra tåget…. Nja, växlaren var ju i det närmaste klar och kunde relativt snart dra börja på sig brallorna, men plötsligt skär en skarp ångvisselsignal genom luften, den man brukar ge när man precis ska passera Palmfeltsvägen. Aj, nu blev det bråttom och det var säkert 300 meter att ta igen, även om tåget gick mycket långsamt så skulle det bli svårt att hinna. Det här var ju en tid innan mobiltelefoner och komradio, så det gick inte trådlöst att nå loket. Men växlaren kom ut ur kulverten, fast utan att knäppa snickarbrallorna, återställandet av värmeväggen och luckan fick vänta till senare. Till skillnad mot idag så hade växlaren rätt så god kondition och fick upp bra fart mot tåget som han nu såg änden på när den passerade nästa övergång, Bägerstavägen. Han passerar i språngmars Palmfeltsvägen där bommarna nu var på väg upp och på varje sida så står det bilar som undrar vad det är för tok som springer med brallorna på halv stång och jagar ett ångtåg? Mellan Palmfeltsvägen och Bägerstavägen är det blott 40-talet meter, men mellan vägarna passerar tunnelbanespårets linje 19 ungefär 5 meter ner och över tunnelbanespåret finns en stålbro med gångbord i trä.
Som titeln på den här delen gör gällande, så har ni säkert redan räkna ut att det är just här som den här växlaren tappar brallorna och så är det. Träunderlaget ligger här nästan i samma höjd som rälens överdel och kräver därför ett raskt skutt, men håller man ena handen i brallorna så blir kanske inte steget lika högt som om brallorna suttit på ordentligt, så här blir snubblingsrisken överhängande. Och jovisst snubblar växlaren här och faller raklång framåt och gör det som man brukar kalla en köttbroms med ansiktet. Här slutar då växlarens försök att hinna med tåget, som nu rullar vidare bort på Slakthusbanan. Var det någon annan än de snopna bilisterna som såg det konstiga äventyret då? Jovisst, för på sista plattformen så stod det väldigt mycket folk då den bakersta plattformen gav en trevlig överblick av Slakthusbanan under hela resan och man fick ju åka närmast loket på återresan, så det var en del som såg hela tillställningen. En av åskådarna var en av konduktörerna, vilket var bra, för då kunde ha tala om för lokpersonalen att man själva fick klara av rundgången i Östberga, eftersom den ordinarie växlaren stupat på sin post mellan Palmfeltsvägen och Bägerstavägen. Tilläggas bör att den här stackars växlaren blev tråkad över den här historien under lång tid framöver och såren har sedan länge läkt ihop.
Stockholms Ånglokssällskap 