Som oftast så fungerar våra resor helt klanderfritt, men det finns väl inte en enda verksamhet i världen som är gnisselfri, och även hos SÅS har det varit lite missöden. Vi har dock aldrig haft några större händelser, utan det handlar mest om små missöden och missförstånd som sällan leder till något stort och allvarligt. Vi har ju ett rejält säkerhetstänk i SÅS och det har ju gjort att vi i tid sett vad som skulle kunna gå fel, planerat för det och rättat till felaktigheter innan det ens blivit någon händelse värd att prata om. Men som sagt; även hos SÅS har det hänt lite spännande saker och vi tar här några av dessa som fallit ut ur preskriptionen sedan länge.
Under en höstkörning på Slakthusbanan i mitten av 80-talet, så slutade den dåvarande bomanläggningen på Huddingevägen, att fungera. Det här var inget ovanligt då spåren sällan var trafikerade och det blev dålig kontakt med rostiga spår. På lördagen uppmärksammades det här när vi hade åkt till Partihallarna, vänt och åter skulle passera Huddingevägen på hemvägen, då stod bommarna kvar i nedfällt läge. Under de 35 minuterna som gått hade Polismakten kommit till platsen, eftersom man inte riktigt visste vem man skulle kontakta då spåren inte tillhörde SJ, så stod man där rådvilla och oeniga. Vi passerade och vår växlingspersonal hoppade av tåget och tåget åkte vidare upp mot Slakthusområdet. SÅS växlingspersonal hade i fickan nycklar i beredskap om det här skulle hända, vi passerade på den tiden fem olika bomanläggningar som alla hade sina egna egenheter, men Huddingevägens bommar var ofta tjuriga. Bommarna frikopplades snabbt och lyftes för hand upp i öppet läge, säkrades där och sedan stängdes signalanläggningen av helt, till förmån för växlingspersonalen som skulle gå ut med röda flaggor vid nästa passage av tåget. Det här hade vi gjort tidigare, så det fanns rutiner. Nästa tur gick smärtfritt i den bleka höstsolen, bilarna stannade som de skulle vid de båda flaggade passagerna och så gick den första trafikdagen till ända.
Nu var det ju höst och rejäl lövfällning, Slakthusbanan lutade från Palmfeltsvägen och tre kilometer ner till bortre änden av Sandfjärdsgatan, här måste man vara på sin vakt, men lördagens resor passerade utan problem med enbart lite sandning från loket. Sen blev det natt mot söndag och det kom en liten köldknäpp på natten och på morgonen så låg det rejält med rimfrost på spåret tillsammans med en massa löv då banan gick genom parkmark den första kilometern. Söndagen hade även en annan förare än på lördagen, men på säkerhetsmötet på morgonen så togs frågan upp och stallpersonalen fick order att kolla lokets sandförråd och funktionstesta sandningen. Vi skickade även ner växlingspersonalen för en koll av den första kilometern och lite lövsopning. Nu var det här vår S1 1921, alltså ett 78 ton tungt lok med bra axeltryck och bra bromsar samt tre bromsade passagerarvagnar. Vi lastade den första turen med resenärer, nästan fullt tåg. Stinsen vinkade avgång och turen tuffade iväg. Längst fram på båda sidorna på lokets växlarfotsteg, så stod två rutinerade växlare med röda flaggor, trafiken på Slakthusbanan gick som växlingsrörelse då den var ett industrispår ägt av Stockholms Stad och därför gick det bra att åka där fram. Hastigheten på banan var satt till maximalt 30 km/t, något som sällan uppnåddes.
Vi passerar bomanläggning ett, två och tre utan problem och närmade oss sakta skärningen ner till Huddingevägens övergång, uppskattningsvis så gick det i 10-15 km/t. Växlingsledaren visar ”sakta” till föraren, som slår av pådraget helt och börjar att försiktigt bromsa ner hastigheten så att växlarna skulle kunna hoppa av och flagga vägen för bilarna. Det underliga vara bara att hastigheten inte avtog, däremot så fräste det rejält om hjulen på tågen då alla axlar var låsta och tågsättet gled fram med oförminskad fart och lokpersonalen ryckande desperat i sandningsaggregatets spak. Nu vart det panik, växlarna bytte några blickar med varandra och hoppade sedan av och började springa på varsin sida om spåret med tåget flåsande i ryggen. Med röda flaggor likt standar på 1 maj, riktade framåt så forcerade herrarna ut på Huddingevägen sekunderna innan tåget gled ut på vägen. Det blev ett hastigt stopp på söndagsåkarna med skrikande däck och när väl vägen var fri så gled tåget snyggt ut till mitten av vägen, för att sedan stanna lite frustande. Sen blev det plötsligt helt stilla en stund, innan föraren hämta sig så pass att han kunde släppa bromsen och sakta tuffa ut på andra sidan Huddingevägen där vegetationen är betydligt blygsammare och spåret rostigt och strävt. Nu stannade en av växlarna kvar och fick en spade från loket, för att kunna vräka upp grus från banvallen på spåret, så att tåget skulle kunna ta sig upp till Slakthuset igen. När tåget återvände efter 40 minuter så var det farbart igen och utan problem, växlaren dröjde sig dock kvar till nästa tur, för att sanda ytterligare, men även vara beredd på Huddingevägen om det trots allt inte skulle gå att stanna igen. Resterande turer gick helt smärtfritt och med god friktion, fast kanske med aningen långsammare hastighet. Efter den här händelsen, som var den enda som inträffade under de 18 år som SÅS körde på banan, så infördes rutinen att borsta och sanda den första kilometern inför varje trafikdag på höst och vinter. Tåget klarade sig galant och utan ”plattor” på hjulen, men det här visar vilken otrolig rörelseenergi som finns i ett ångtåg av den här storleken.
Stockholms Ånglokssällskap 