Del 5: Oväntad växlingsmanöver

Det här är ingen rumsren händelse men som faller under preskriberat då det är väldigt länge sedan, så se historien med en glimt i ögat och utan att vara kritisk då vi har försonats med den här händelsen. En bit in på 80-talets början så köpte SÅS ångloket N 1173 eftersom N 1169 fått problem med pannan, samtidigt som 1173 blev tillgänglig för köp. Vi hade då redan N 1129 , men skicket var bättre på 1173 och vi kunde snabbare få loket i trafik. Det var en del turer innan loket slutligen anlände till Stockholm med godståg, men det anlände på en fredagskväll till Älvsjö Godsbangård och växlades upp till Årsta Partihallar för att köras upp till Slakthusområdet av den ordinarie växlingen på måndagen. Vi var nere i Årsta Partihallar på fredagskvällen och tittade på loket då vi var nyfikna. Loket var helt komplett med alla delar på plats och vi hade viss oro över om det skulle få stå i fred på Partihallarna till måndagen och funderade om vi skulle plocka loss allt som kunde vara stöldbegärligt. Vi funderade över natten och kom fram till att det skulle kännas fel att plocka bort allt och sedan återmontera på måndagen då vi hade planerna att så fort som möjligt elda på och provköra maskinen. Vi försökte få någon på växlingen (allt var ju SJ då) att köra upp loket på lördagen, men hur vi än letade så gick det inte att lösa. På lördagen så började vi då fundera på alternativ, SÅS hade vid den tiden inget fungerande eget växellok, utan enbart en lokomotor med bensinmotor som vi aldrig fick liv i. På Slakthusområdet så sköttes den lokala växlingen av en liten lokomotor byggd hos Bergbolagen på 30-talet, loket ägdes av Stockholm Slakthus- och Saluhallsförvaltning och vi försökte få tag på någon som kunde ge oss lov att låna lokomotorn några timmar. Lån hade gått bra tidigare, bara vi höll oss uppe på Slakthusområdet. Det här var ju en tid före mobiltelefonerna och vi lyckades inte få tag på någon ansvarig då det var helg. Däremot så fick vi tag på en av förarna hemma i Enskede, men Frasse som han hette, hade ingen lust att köra på helgen, men om han glömt att låsa stallet, som var vanligt, så gick det bra att använda loket om vi bara höll oss inne på området. Nu var det ju tal om att köra ut på Slakthusbanan och ner till Partihallarna dryga 5 kilometer bort, något som vi dock inte nämnde. Stallet var dock låst, men vi hade en smitväg in via en kulvert och rakt ut i stallets fikarum, så det var inga problem. Loket stod där och var olåst, men saknade både huvudnyckel och startnyckel, vilket inte var några problem då vi tjyvlånat loket förut. Portarna öppnades från insidan, så det var bara att tjyvkoppla, öppna portarna och sakta tuffa ut. Vi kollade nivån i tanken med den erforderliga trästickan, kollade oljenivån i motorn och kylvattnet, sen bar det iväg. Vi öppnade grindarna till området, tryckte på knappen för bomfällning och tuffade ut på linjen. Resan ner gick i hissnande 20 km/t och avlöpte utan några besvär eller händelser och vi anlände Partihallarna efter nästan en timme inklusive alla stopp för bommar och uppförsbacken upp till viadukterna över Sockenvägen och Årstalänken, där det gick i max 5 km/t. Vi växlade oss fram till N 1173, hängde på och började växla oss ut från bangården, som låg öde på helgerna, med rundgång så vi fick loket bakom oss, så gott allt väl. Nu vägde ju lokomotorn inte ens hälften av vikten som 1173 hade, men vi hade bara en nedförsbacke på vägen och där skulle vi nog kunna lägga i ettans växel och bromsa oss ner.Det gick redan från starten väldigt tungt och vi fick hålla låg fart på låga växlar på den 4-växlade o-synkade manuella växellådan. Växelspaken var lång och satt mitt i golvet och var dessutom utformad som ett ”Y” så man kunde växla från båda förarplatserna och stod den medåkande på fel ställe så var det lätt att få spaken i skrevet om man inte passade sig. Väl uppe på krönet av broarna så började vi sakta att bromsa loket för att kunna växa ner inför den branta backen ner till Sandfjärdsgatans automatiska bommar. Vi höll c:a 2-3 km/t och fick genom dubbeltrampande och lite gasning, ner till växel 1 och började nerstigningen mot bomanläggningen, samtidigt som vi bromsade försiktigt, men det är nu som det händer….. Vi ökar kraftigt farten utan att kunna hålla mot den 56 ton tunga ångloket, lokomotorns hjul slirar och vi skjuts före ångloket med allt högre fart. Här hade man bara kunnat trampa ur kopplingen och rullat med, för efter övergången så gick det uppför 2 kilometer och farten skulle automatiskt avta och det var ju nästan rakt spår. Problemet var bara att bommarna ännu inte hade börjat gå ner, något som de började med först c:a 100 meter före övergången och där man fick slå av lite för att invänta klarsignal från ”V-signalen”. Framför oss så passerar buss 165 över övergången och några sekunder senare så kommer lokomotor och ånglok farande med låsta hjul på Lokomotorn över hela övergången och först när vi har passerat så går bommarna ner, det var så dags då…. När det väl börjar stanna upp så har vi kommit så pass långt över övergången att bommarna nu vänt och börjat gå upp igen. Nu fick vi stopp på allt igen och tyckte att det nog var dags att stanna till och pusta ut och försöka komma till sans för att förstå vad det var som höll på att hända där för några sekunder sedan, så vi bromsar upp och stannar medan farten är låg, men….. Nu vill ångloket göra en tur tillbaka mot övergången och vi kasar sakta efter med låsta hjul. Vi fann oss snabbt, fick i ettans växel och började få stopp på allt genom att gasa på uppför med hjulen kanande bakåt. Slutligen så stannar allt upp och lokomotorn tuffar till och börjar vända färdriktningen åt rätt håll. Nu har vi ju totalt 3 kilometer uppförsbacke framför oss och vi kommer egentligen aldrig längre än 1:ans växel och full gas, men vi rör oss sakta mot Slakthusområdet igen, fast enbart i 3-4 km/t. Knäna slutar efter en stund att skaka och det ser ljust ut, snart är vi framme! Men när vi närmar oss Huddingevägens bommar och ser att bommarna rör sig nedåt, så stannar plötsligt motorn med en stor suck. Vi försöker ivrigt att få liv i den igen, men startmotorn orkar inte dra runt den överhettade motorn som då har värmenupit i cylindrarna. Förvisso så står vi still utan att dras bakåt, men bommarna är nere och lördagsköerna börjar att fylla på sig på Huddingevägen. Det är en underdrift att säga att vi nu hade panik, tänk om vi blev stående här med en tjyvlånad lokomotor där det är svårt att bortförklara att det var SÅS som lånat den, då det hängde 56 ton ånglok bakom. Köerna växte, tiden gick och paniken ökade.

Lokomotorn på Slakthuset när det begav sig

Vi försökte se om det gick att kyla motorn på något sätt och öppnade upp motorluckorna. När allt ser som mörkast ut, så ger plötsligt motorn ifrån sig en stor suck och meddelar att nu är jag lite svalare och kan nog tuffa på en bit till. Och faktiskt, den startade på första försöket, växeln åkte i och vi rörde oss åter mot Slakthusområdet. Vi passerade elegant Huddingevägens nerfällda bommar i 2-3 km/t och hukade oss ner lite för att slippa möta de förbannade bilisternas ögon, det här var ju bara i sin ordning och det är tungt att släpa ånglok en varm lördag. När bommarna gick upp igen bakom oss, så stannade vi säkert, förvissade oss om att ekipaget stod still, stängde av motorn och gav oss ut på banvallen till den Nynäsmack som låg bara några 100 meter bort. Vi lånade ett par vattenkannor och släpade upp kylvatten till Lokomotorn som visat oss att det nu rådde brist på den varan. Försiktig öppnade vi locket på behörigt avstånd och lät övertrycket pysa ut innan vi kunde öppna helt för att sedan lyssna på gurglet långt ner i motorn. Vi fyllde på kannorna och sprang ännu ett par rundor med vatten och passade på att handla Pucko och Kexchoklad till lunch. Med lite socker i blodet och en numera sval Scaniamotor, så startade vi upp och tog oss den sista kilometern upp till Slakthusområdet utan några problem. Väl uppe på området så kom vi på att vi inte bara kunde dumpa N 1173 på bangården då det skulle märkas att det plötsligt dykt upp ett ånglok till över helgen och hur skulle vi förklara att det kommit dit samtidigt som Lokomotorn såg lite slokörad ut i stallet? Vi växlade runt några timmar och ställde loket så att det såg ut att ha stått där sedan Hedenhös, innan vi tankade upp Lokomotorn från områdets dieseltank avsett för områdets fordon och såg till att det stod på samma plats i stallet där det stått, stängde och slog igen dörrarna. Och faktiskt så hörde vi aldrig någonting från den ordinarie personalen och ingen märkte vårat tilltag den gången och det tackar vi för. Däremot så lämnade vi oförklarbara runda hål i lokstallsporten några år senare då vi körde in loket, som åter tjyvlånats, genom de öppna portarna på ena sidan och inte lyckades få hejd på loket innan den for rakt in i den andra sidans portar, vilka for upp med ett brak. Det här är dock en annan historia som vi även den har försonats med och som lagts till i kapitlet; ”Händelser som aldrig borde ha ägt rum”.