I en tidigare artikel så har vi tagit upp ett av SÅS diesellok, T23 113, men vi har ytterligare två dieselloksmodeller i samlingarna och ett av dessa är SJ V3 52. Läs vidare nedan:

V3 52 är tillverkat av Maschinenfabrik Esslingen (Vormals Emil Kessler), Esslingen, Tyskland 1954 med tillverkningsnummer 5120. Den är en av totalt 50 stycken som tillverkas 1951 – 1954 med SJ som beställare. Modellen var alltså mycket vanlig i växlingen hos SJ och de sista gick i växlingen fram till slutet av 70-talet och var stationerade främst i Stockholm, Helsingborg, Göteborg, Malmö, Gävle, Norrköping, Borås och Västerås. Det sista tjänstgör dock så sent som 1980 och modellen V3 byts efter hand ut till de modernare T21, T43 och T44, men även några äldre T23 hänger med några år till.

Merparten av V3-loken slopas i slutet av 70-talet och flyttas över till den strategiska reserven och placeras i lokskjul eller i lokstall. Liksom ångloken i den strategiska reserven så ställs V3-loken på torrluftning, får en basservice och blev konserverade, bland annat ställdes alla ventiler på motorerna i öppet läge. Vissa av loken var i dåligt skick och skrotas redan under 80-talet, det fanns bl.a problem med växellådor och dåliga hjulringar. Banverket tar så småningom över ansvaret för den strategiska reserven för ång- och diesellok. I slutet av 1990-talet börjar V3-loken som står i beredskap att tappa sitt syfte och det tas beslut om att samtliga beredskapsställda V3-lok ska slopas och säljas, alternativt skrotas framöver. Under början av 2000-talet så påbörjas skrotningen av V3, men vissa av loken säljs till intressenter som järnvägsmuseiföreningar och vissa företag, merparten skrotas dock. 42 av loken hamnar under skärbrännaren, de flesta hos Ekefors Skrothandel AB i Ekefors och på ett par andra platser. De övriga 8 loken blir på ett eller annat sätt bevarade hos olika föreningar.

SÅS köper i början av 2000 dieselloket V3 52 som sedan 1979 stått i den strategiska reserven som beredskapslok i Katrineholms lokstall och den står fortfarande kvar i Katrineholms lokstall (2026), ägd av SÅS men förvaltad och driftsatt samt uppsnyggad av Katrineholms Ånglokssällskap. V3 52 stationeras från 1954 i Stockholm och får Hagalund som sin lokstation och kommer därefter att tjänstgöra i Stockholm under i princip hela sitt aktiva liv. Den kommer att växla på Stockholms samtliga bangårdar men håller sig ofta på Norra Station och Värtabanan samt på Tomteboda rangerbangård med omnejd. Även SJś Banavdelning använder V3 53, för att dra avdelningens kontaktledningsvagnar när kontakledningar och matningar ska bytas eller repareras. V3 52 användes även några gånger för att dra Banavdelningens grusvagnar.

V3-loken är lite speciella att köra och att underhålla. Motorerna, som är av modell Deutz V6M 539 med växellåda Voith L37 har en motoreffekt på 330 kW / 450 hk och motorns vipparmar till ventilerna på topplocken är av öppen modell, de saknar alltså kåporna över dessa. Motormodellen Deutz V6M är av liknande modell som Tyskland använde under andra världskriget i vissa av sina ubåtar, så konstruktionen var väl utvecklad och driftsäker, dock måste vipparmarna smörjas manuellt från utsidan. Hytten är väl tilltagen och motorn regleras med två stora trärattrar av liknande modell som på fartyg, en ratt per sida då föraren lätt kunde byta sida för att se växlingspersonalen. Ute vid fönstersidorna återfinns resten av reglagen för loket, som lokbroms och linjebroms av vagnar. Men att köra loket är ingen lätt historia och körställningen kallades populärt för ”färgkorset” av personalen. För att kunna luta sig ut och se växlingspersonalen, så måste man ha långa armar för att nå ”körratten” (pådraget) och i dess mitt sitter ett ”dödmansgrepp” som samtidigt måste hållas inne när man kör. Man lutade sig ut över bromsreglagen och kom på så sätt att nästan stå med båda armarna rakt ut. Körstilen var inte speciellt omtyckt och det hände ofta att dödmansgreppet surrades intryckt med antingen en bit snöre eller klamman på det jordningsdon som fanns i hytten, föga säkert men som medgav en bekvämare körstil. Loket är med sitt förhållandevis låga hästkraftsantal, ett potent och starkt litet lok och den ”automatiska” växellådan från Voith gjorde växlingen relativt enkel. Lokmodellen var ju avsedd för växling och låga hastigheter, men har väl tilltagna åkfotsteg för växlarna och var omtyckta för det, vid det främre fotsteget fanns även en stor knapp så att växlaren själv skulle kunna signalera med loket. Dels för att varna andra som upphöll sig vid spåret, men även för att kunna signalera till föraren. Signalering skedde enligt de äldre morsekodslika signaler som då fanns inom järnvägen, främst på ånglokstiden då det kördes dubbla ånglok. Det kunde handla om att ge ”koppel”, ”stopp”, ”back” eller ”klart”, så föraren visste hur han skulle köra när han inte såg handsignalerna. Det här var ju en tid då hand- och ljussignaler inte ersatts av kommunikationsradion i växlingen ännu.

KÅS sköter idag om SÅS V3 52 i Katrineholms lokstall och några gånger om året så startas den upp. Då det saknas startmotor så sköts detta med tryckluft och kräver en del handgrepp innan man kan köra i väg. V3 52 används idag bland annat för att flytta ut- och inställning av utställningsloket SJ N 1173 som står utanför stallet på sommarhalvåret.

Att SÅS köpte just V3 52 har sin grund i behovet att ha ett bra diesellok för längre transporter och växling, V3 52 hade en gedigen Stockholmsbakgrund. När SÅS skulle lägga bud på de diesellok som via anbudsförfarande såldes av vid slopandet av beredskapsdieslarna, så lades bud på fyra lok samtidigt, med målet att få ett av dessa. T21 98, T23 113 och T23 121 men även V3 52 var de loken som SÅS lade bud på och vann samtliga budgivningar, något SÅS inte var riktigt beredda på. V3 52 vanns till SÅS för 550:-. T23 121 säljs senare till Grängesbergsbanornas Järnvägsmuseum. Samtliga tre diesellok som SÅS idag förfogar över har alla tre en stark Stockholmshistoria och passar bra in i SÅS målsättning för bevarandet av fordon med Stockholmsanknytning.

Foto: Redax/SÅS arkiv, Lasse Nelson, Björn Elthammar och från öppna källor godkända för publicering