Det verkar som få känner till hur SÅS verksamhet ser ut och fungerar. Det florerar rykten och olika teorier samt kritiska kommentarer. Det är kanske bra om vi reder ut det så det inte blir en massa missförstånd, speciellt nu när vi försöker få fart på verksamheten igen. Så läs igenom den här artikeln så klarnar väldigt mycket, den är lång men ger en mer rättvis bild av SÅS.

SÅS verksamhet lever, som det hörs på namnet, i Stockholm och det är här som vi drivit vår verksamhet i snart 53 år. Men i Stockholm så är det trots tätheten bland fastigheter, svårt att få tillgång till vettiga lokaler och mark för vår verksamhet, tro oss vi har försökt i 52 år. Mark- och marknadspriserna är skyhöga och det råder stor brist på fastigheter med järnvägsanslutning, väldigt stor brist. Stockholms lokala bandelar har under 40 år nästan helt försvunnit, alla gamla industrispår och hamnbanor är borta, kvar finns bara Trafikverkets stambanor och den lilla snutten mellan Älvsjö Godsbangård – Västberga bangård – Årstadal – Liljeholmen. Att få mark upplåten för våra önskemål är svårt då mark i Stockholm är för eftertraktad av byggbolag som vill bygga, för försäljning och uthyrning till dyra pengar. Det är alltså svårt att etablera sig som idag den enda järnvägsmuseala förening som har sin bas kvar i Stockholm. Det är tyvärr inte alla föreningar förunnat att ha ett gammalt lokstall, en stor vagnhall, verkstäder, lokaliteter eller egen bana, vissa av oss järnvägsföreningar bedriver verksamheten i ”blå hallen”, alltså under bar himmel och under presenningar eller skjultak.

SÅS verksamhet börjar som bekant på Slakthusområdet i Enskede 1974, helt utan lokaler. Vi lyckas efter en tid att bygga ett cirka 40 meter långt före detta beredskapsskjul vi köpt och flyttat från Nykvarn och vi kan även ta över och hyra en liten förfallen lokal och ett par ruttna trägarage. Vi hade inte så många fordon då, men vi hade gott om medlemmar. Vi hade då tillgång till omklädningsrum, toalett och vatten, än primitivt men det fungerar bra för de omkring 25-talet aktiva som arbetar med SÅS fordon och körde vår trafik på Slakthusbanan under hela året. 1986 påbörjas bygget av Globenområdet, bygget påverkar även det spårområde som SÅS använder på Slakthusområdets östra sida. Så på grund av omstruktureringen av Slakthusområdet i samband med Globenbygget så säger Stockholms Saluhallsförvaltning upp kontraktet med SÅS, marken behövs till annat. Vi tvingas att flytta hela vår verksamhet och våra fordon i oktober 1988, det till Västberga industriområde där vi hittat lediga spår mellan fastigheterna. SÅS fortsätter dock trafiken på Slakthusbanan och de delar som fanns kvar, men vi får bygga upp stationsmiljön inför varje trafikhelg och riva ner den på söndagen igen. Trafiken fungerar bra och vi har många resenärer som reser med oss, 4-5 turer på lördagen och 3-4 på söndagen.

Sen kommer beslutet om att börja bygga Tvärbanan mellan i första hand Gullmarsplan till Liljeholmen och Alvik, en Tvärbana som skulle gå bitvis på Slakthusbanans gamla banvall och där resten skulle rivas upp och försvinnas. 1993 är det sista trafikåret på Slakthusbanan och merparten av våra resor går nu på stambanorna, Saltsjöbanan och Värtabanan, men även lokalt på bandelen mellan Liljeholmen och Övre Västberga. Alla de här möjligheterna försvinner dock efter hand och vi får nu köra vår trafik uteslutande på stambanorna, dock med undantaget mellan Liljeholmen och Västberga. Området i Västberga som verksamheten flyttas till 1988 är industrispår tajt mellan industrifastigheterna, ett smalt och avlångt område. Här fanns inga lokaler att tillgå och vi började även hyra spår ute på Västberga bangård för uppställning av föreningens godsvagnar, arrendena för marken och spåren är dock skäliga. 1993 så ska SÅS köra på Saltsjöbanans 100-årsjubileum och behöver hyra in en kranlastbil för kolning av loket ute i Neglinge på Saltsjöbanan. Vi vände oss till vår närmsta granne, Wasa Express & Åkeri AB, och fick låna en kranbil över helgen, här knöts en viktig långvarig kontakt.

SÅS verksamhet i Västberga var spartansk, vi saknade el och vatten, vi byggde en torrtoalett i en skrubb i en vagn och kånkade dunkar med vatten till tvätt och matlagning. Då hade vi personalverksamheten i en gammal tjänstevagn modell Qgk, där vi bytte om och fikade. Vi använde även vagnen som biljettförsäljning de första åren och på slutet byggdes vagnen om till storkök för servering för våra resenärer, den skrotas dock senare då den var i dåligt skick. Två av SÅS medlemmar börjar runt 1993 att arbeta hos Wasa Express & Åkeri AB och inom ett par år så har SÅS både el- och vattenmatning från Wasa Express, men även en tillfartsväg in till SÅS område via Wasa Express stora gård. Kontakten med åkeriet innebär även tillgång till dusch, toalett och verkstad, men även tillgång till många av åkeriets fordon. SÅS verksamhet var då i stort behov på Wasa Express välvilja att hjälpa oss vidare. Under den här tiden utvecklar vi vårt uppställningsområde, lägger på grus, skapar möjlighet att köra in fordon och sätter grindar och staket runt vårat område. Vi gräver avlopp, sätter upp belysning och drar in el i alla vagnar samt telefonlinje.

I slutet av 90-talet så skaffar SÅS några övertaliga tjänstevagnar från bygget av Grödingebanan. Vi får tre enkelt byggda tjänstevagnar som byggs om för att passa SÅS verksamhet. De går i SÅS under namnet BV 1, 2 och 3 då de saknar littera och aktuellt nummer, de tillhörde ju tidigare SJ Banavdelning. Vagn 1 blir pentry, fikarum och kontor, vagn 2 blir övernattning och kurslokal, vagn 3 blir omklädningsrum, wc och arkiv. El och vatten dras in i vagnarna. SÅS har redan verkstadssidan i en gammal post- och resgodsvagn, DF5 2877, där det även fanns torrtoalett, omklädning, fikapentry och övernattning, men även stor verkstad. Den här vagnen hängde sedan med som personalvagn under alla resor, men står idag färdig för skrotning eller något annat öde. Våra tre likadana tjänstevagnar fungerar utmärkt för vår verksamhet under väldigt många år. Vi skaffar även en äldre 2-axlig före detta personvagn från SWB och som är tjänstevagn, den blir vår snickeriverkstad och virkesförråd med snickerimaskiner. Senare tillkommer även en mycket lång nitad stålvagn DF30K 3234, som varit postvagn och som blir vår nya verkstad och är så än idag. I vagnen finns mekanisk verkstad men nu även snickeriverkstad, den är basen i all verksamhet idag. Med från Grödingebanan kommer även en annan stålvagn, F5 25831 som är en före detta resgodsvagn och som sista åren varit verkstad för signalavdelning hos Banverket. Den vagnen hyrs ut till en lokal veteranmopedklubb, där några av de aktiva i SÅS är medlemmar. Den föreningen helrenoverar vagnen både på insidan och utsidan, med möjligheten för SÅS att använda vagnen vid resor som personalvagn och kök. Efter 10 år byter mopedklubben lokal och vagnen går helt över i SÅS verksamhet och är idag SÅS klubbvagn, som hänger med på resor och är vår naturliga samlingspunkt. Det är där vi lagar mat på resorna, vår personal håller till, håller våra möten och har vårt trafikkontor idag.

Från de första åren i Västberga så söker vi lokaler i Stockholmsregionen att flytta in vår verksamhet i. Vi sneglar på lokstallet i Sundbyberg, på lokaler i Hagalund och på en rad andra ställen, men ingenstans hittar vi något som skulle ekonomiskt och platsmässigt skulle fungera. Nu börjar planerna på att bebygga det smala spårområdet vi hyr i Västberga med någon form av hall. Efter som den strategiska reserven av ång- och diesellok upphör så blir även de så kallade beredskapsskjulen tillgängliga för köp. SÅS köper ett flera hundra meter långt beredskapskjul som står på tvärbanan mellan Jörn och Arvidsjaur. Det görs en veckoresa dit upp med egna vagnar och ett från SKÅJ inhyrt F-lok, skjulet plockas ner och transporteras på järnväg hem till Västberga, på vägen får vi med det före detta beredskapsloket E2 1242 som vi köpt och några vagnar stenkol. Vi hade redan innan inköpet förvissat oss om att det skulle gå att uppföra lokskjulet i Västberga. Under de här åren så köper vi även några containrar som förråd och som ställs vid spåren i Västberga, även ett antal godsvagnar tillkommer och vi bygger där upp förråd av allt material och reservdelar vi skaffat genom åren. Från bygget av Hammarby Sjöstad hämtar vi runt 50 ton av s.k. pålkap som ska bilda grund till det inköpta skjulet och byggplanerna tar fart. Vi får med nästan alla våra grannar i byggprojektet som ger sitt tillstånd, utom en som faktiskt stretar mot än idag. Vi beslutar oss då för att bebygga enbart ett spår med ett långt skjul och söker bygglov för det. Bygglovet ser ljust ut, men kräver en utredning och godkännande av Brandskyddsmyndigheten innan den beviljas. Men där tog det stopp, man gillade inte närheten till andra byggnader och att våra fordon skulle stå i samma hall utan brandsektioner mellan, brandsektioner som skulle stjäla mer än 1/3-del av uppställningen, så det blev inget bygge den gången. Vi frågade en vänlig handläggare om man fick bygga ett öppet kortare skjul typ en carport på runt 50 meter och det var ok, så idag har vi en del av skjulet uppe och som enbart har en vägg och tak, men inga portar. I det här skjulet gräver vi även ner och gjuter en smörjgrop.


Tag med i den här berättelsen att SÅS under hela den här tiden även genomför hundratals resor, vi håller alltså i gång verksamheten och har då fortfarande gott om aktiva medlemmar. De aktiva medlemmarna är medvetna om att vissa delar av verksamheten är spartanska men fungerande, vi har ju allt vi behöver och accepterar man att vi inte har några varma duschar och torrdass så fungerar det. Nu hade vi ju tillgång till Wasa Express välvilja att ge oss passage över gården, el, vatten, låna ut fordon och även bjuda på dusch och toaletter i samband med resor och arbetsdagar. Vi är inte den enda föreningen i Sverige med det här upplägget, men är man entusiastisk och drivs av arbetet med att bevara vår del av det svenska kulturarvet, så spelar den biten inte så stor roll. Vi arbetar utefter vad naturen har att bjuda på, ute under sommartid och renoveringar inomhus på vintern. Vi har även haft en hel del träffar och arbetsdagar med speciell inriktning, som att vi arrangerar ett julbord för medlemmarna, har filmkvällar med ärtor och punsch, arbetshelgdagar med lite planerat arbete och grillning. Sen är ju tisdagar 15.00 – 20.00 vår ordinarie arbetsdag sedan start, då vi kör vidare på projekt och fikar ihop, så sammanhållningen trots det spartanska fungerar utmärkt. När vi har våra resor så är de som arbetat aktivt med våra fordon som är personalen, det är en form av belöning att få visa upp allt arbete vi lagt ner 1000-tals timmar på. Medlemmar som jobbar mot resorna och är sedan de som är konduktörer, serveringspersonal, lokpersonal, stallpersonal, vykortsförsäljare, växlare och en rad annat, det är så det har fungerar i SÅS de senaste 52 åren.


Men så kommer det några problem och det har då gått 50 år av vår verksamhet som fungerat felfritt. De sista åren har vi kört antingen mellan Liljeholmskajen och Södertälje tur och retur eller det vi kallar Ångpendeln, mellan Liljeholmskajen och Västberga. Vi har även kört lite chartrade resor i Mälardalen. Under 1990-talet så bestämmer man sig för att avreglera järnvägstrafiken i Sverige och ett Trafikverk tillkommer. Alla som ska trafikera Trafikverkets spår måste nu ha ett trafiktillstånd för att kunna göra det, även museiföreningarna som kör på Trafikverkets spår. SÅS upprättar ett regelverk med styrning och ansvar kring de olika bitarna, vi får tillståndet godkänt och har revision lite då och då. SÅS har under 52 år inte haft några incidenter av något anmärkningsvärt slag, bara små missar i byråkratin och en spårspärr i Västberga som vi försökte köra över i mörkret, allt annat har gått helt enligt reglerna. I mitten av 1990-talet så börjar SÅS åter att se sig om efter bättre lokaler och siktar in sig på lokstallen i Nyköping, Enköping och Katrineholm, för att starta en verksamhet utanför Stockholm. Det blir till slut Katrineholm som blir intressant, Banverket håller då på att planera rivningen av det tämligen stora lokstallet. Vi får med Katrineholms kommun på våra planer om ett järnvägsmuseum och börjar även köra trafikhelger mellan Flen – Katrineholm – Vingåker för att visa upp vår verksamhet. Vänder loket gör vi på vändskivan vid lokstallet så även den kommer i blickfånget. Stallet i Katrineholm blir bevarat och SÅS flyttar in en del av sin verksamhet där, men stallet ska nu delas mellan oss och kultur och ungdomsverksamheten i Katrineholm, vilket fungerar för alla parter. Men för att SÅS ska kunna vara kvar i lokstallet så vill man ändra klubbens namn, för att peka mer på Katrineholm än på Stockholm. Vi bildar då Katrineholms Ånglokssällskap, KÅS, som en systerförening. I stallet pågår en aktiv verksamhet som åter driftsatt vårt stora ånglok E10 1747 och vårt diesellok V3 52, men även piffat upp N 1173 som på sommaren står utanför stallet för att visa att det finns ett järnvägsmuseum där. I stallet pågår just nu arbetet med att driftsätta även föreningen B-lok, B 1364 som liksom E2 1242 och E10 1747 kommit till föreningen från ett liv som avyttrade beredskapslok. I samma sväng så köpte SÅS även dieselloken T21 98, T23 113 och V3 52. Så nu fanns SÅS verksamhet i både Katrineholm och Stockholm.


Men Sverige är ju med i EU sedan 1990-talet och här börjar det hända saker på järnvägsfronten, när man ska försöka sammanföra de europeiska ländernas järnvägstrafik. Man vill ge möjlighet till alla trafikutövare att i princip köra mellan alla länder och städer i Europa. Det här kräver ett gemensamt sätt att underhålla och framföra järnvägsfordon och få samma driftsättning och säkerhet som hos alla trafikbolag. Det kommer på sikt även att leda till ett gemensamt styr- och signalsystem där man enkelt sagt flyttar in signalerna i loken och även säkerhetsstyrningen av dessa samt skärpa upp fordonsunderhållet. För några år sedan så infördes kravet på ett telefonsystem som skulle finnas i varje svenskt lok, det så kalla de GSM-R som även vi fick montera i våra lok. Inte en ringa kostnad, men vi rodde i land den biten på ett snyggt sätt, precis som reglerna sa. På 2020-talet skärps sedan regelverken och alla som ska trafikera Trafikverket spår måste uppgradera sina regelverk och få in en massa nytt och gemensamt med de europeiska järnvägarna för framtiden. SÅS försöker haka på det här arbetet som kräver stort byråkratiskt kunnande och tålamod och lyckas till en början med det och vi kan fortsätta att köra våra resor. SÅS fungerar ju som ett rullande museum och har inriktat sig på ångloksdragna tåg med trävagnar, vi har inget museum utan flyttar ut vårt museum på spåren och plockar in resenärer för en upplevelse med en resa förr i tiden.

För ett par år sedan genomgick SÅS en ny revision i samband med uppbearbetning av våra regelverk, men föll på vissa delar som man tyckte att vi inte riktigt hade infört i våra system. Vi fick backning på lite för många punkter och SÅS trafiktillstånd drogs in, fram tills vi kunde nå upp till alla krav och förändringar på rätt sätt. Det var alltså inget fel på våra fordon, vår trafik eller våra medlemmar, utan förhöll sig enbart på den byråkratiska delen som vi skulle arbeta mer på. Sedan dess så har en arbetsgrupp arbetat med det här och tagit in hjälp från kunniga där de kört fast. Det här innebar några år av stiltje, utan trafiktillstånd fick vi inte ens växla i Västberga och Katrineholm, allt står där det står.
Men det här gör ju inte att arbetet med fordonen behöver stanna upp, men tyvärr så tappar man många aktiva medlemmar i en sådan här svacka, för det handlar om en svacka, för köra i framtiden kommer vi att göra. Vi ser det lite som ett ”Moment 22” just nu; SÅS behöver aktiva för att dra runt det byråkratiska samt för att underhålla fordonen till en nystart, samtidigt som de aktiva sviker eftersom vi inte kan köra. Här ser vi det där behovet av att få visa upp allt arbete man lagt ner ideellt, det genom att köra och visa upp vårt trafiktåg. När SÅS nu gick in i den här svackan så blev det väldigt få kvar som kunde sköta underhållet av våra fordon och sköter man inte det så kommer förfallet snabbt. På de senaste två åren så har det bara funnits tid för att ”släcka många små eldar”, så bland annat underhållet av våra områden blev eftersatt och det började växa igen. Sommaren 2026 så kommer ytterligare ett nederlag, vi drabbas av flera inbrott, graffitimålning, sönderslagning av fönster och allmän vandalisering. Nu drabbas även vårt trafiktåg för första gången, med bland annat graffittimålade teakpaneler och insidor, trots skyddande presenningar och bra lås. Idag är området mer skyddat, med bättre belysning, kameraövervakning (även Polisen kameraövervakar området), bättre staket och lås samt mer närvaro av oss.
Vi försöker se det lite från vandalernas sida, som vi idag vet att de var av en yngre generation med sommarlov och inget att göra. SÅS område är igenvuxet och mitt i det här står en massa gamla lok och vagnar som tillhört SJ och som ser ut att vara på väg till skroten, så det var fritt fram. Hur vi kan veta att det var yngre som målade graffitti och drack folköl på plats kan vi lämna därhän, men ingen har kunnat lagföres för sitt tilltag. Sprayade ord som ”Fuck Staten” och ”Fuck LSS” talar ett rätt tydligt språk, man är inte medvetna om att fordonen är historiska järnvägsfordon som faktiskt fungerar. Det är en förklaring men inte något som skapar en förståelse kring tilltaget, vi är lika förbannade ändå.


Det är nu vi känner att vi måste börja välja väg, antingen så skrotar vi fordonen och lägger ner SÅS efter 52 år, eller så stångar vi oss vidare mot en framtid med ångtåg på Trafikverkets spår till glädje för våra resenärer och medlemmar. Vi gjorde en insamling till saneringen och fick in pengar nog att kunna köpa saneringsutrustning lack och färg. Med den insamlingen så kom även kicken att faktiskt fortsätta att stånga oss fram och vi började ta tag i problemet, tillståndsgruppen arbetade dock oförhindrat på. Vi drog ihop de få aktiva vi hade och la till några tidigare aktiva samt ett par nya, men det var mycket att ta tag i och svårt att veta vart vi skulle börja. Så vi upprättade en lista med punkter att ta tag i där siktet ställdes in på att först och främst röja upp både ute och inne för att skapa så att resten av verksamheten skulle kunna fungera utan att hindras av det. Första steget blev att röja upp sly och växtlighet samt städa upp området. Eftersom arbetsstyrkan varit liten under lång tid så hade det inte ens funnits tid att plocka in material som låg ute, så i samband med slyröjning och borttagning av växtlighet så städades även området och befriades från sopor och sådant som hörde hemma i olika förråd. Den lilla arbetsstyrkan hade ändå haft fullt upp med att täppa till och reparera inbrottsskador, så prioriteringen fick bli annorlunda.
Nu kommer nästa steg och lite det vi håller på med idag, som indirekt handlar om våra fordon, men mer om de aktiva. Våra tre personalvagnar hade alla drabbats av inbrott och de som varit inne i vagnarna hade rivit runt och kastat ut i princip allt. Här satte vi vårt omklädningsrum som prio 1, vi måste städa upp i omklädningsrummet, reparera omklädningsskåp och ordna med tvättplatsen, för de aktiva ska kunna byta om och tvätta sig rena innan de går hem. Sen ska vi börja se över vår övernattning där samma kaos råder, för när vi eldar på så behöver det finnas personal på plats dygnet om. Arkivet hade klarat sig bättre, men behöver röjas upp. I den tredje av de här vagnarna finns ett pentry, ett fikarum och ett kontor som vi egentligen inte behöver då vi har vår F5:a, eventuellt kan vagnen skrotas då den har ett dåligt tak, men den måste ändå tömmas på saker vi behöver. Vi har tre vagnar som fungerar som verkstäder där en av dessa ska skrotas bort, det är en före detta postvagn med littera DF5 med lanternin som tidigare var vår rullande verkstad. Den är i för dåligt skick för att återställas, men innehåller saker som ska över i vår långa stålvagn som är vår verkstad idag och även den verkstaden har fått stå över röjning en tid och måste tas tag i. Den tredje vagnen är vår tidigare snickarverkstad och virkesförråd, det är en 2-axlig personvagn i trä från SWB som skulle kunna gå att återställa, alternativt överlåtas till någon förening.


Den här vintern 2026/2027 blir vintern då vi återställer själva verksamheten i våra verkstadsvagnar, med möjligheten att i framtiden enkelt kunna arbeta på det sätt vi gjort sedan 1974. På sikt ska vi även ta tag i våra fyra klassiska bruna G och Ge-finkor med välvt tak som fungerar som förråd för lok- och vagnsdelar. Vi köpte tidigare in två stålvagnar typ Hbis dit vi ska flytta förråden och på ett mer praktiskt sätt få överblick över föreningens reservdelar och förbrukningsmaterial. G-finkornas skick är förhållandevis bra där vissa tak lagts om, men vi vill få bort fordon vi inte behöver för att skapa mer plats och mer ordning. Vagnarnas kommande öde får vi ta tag i senare när förråden är flyttade, för de är samtidigt väl värda att bevaras, frågan är bara var?
Vad vill vi i SÅS se i framtiden, efter att vi fått fart på verksamheten? De som är eller blir aktiva i SÅS får möjligheten att få SÅS på fötter igen och kunna delta i att utveckla föreningen, för 52 år är svåra att kasta bort samtidigt som föreningen måste utvecklas. Det pågår parallellt med tillståndsansökan och återuppstarten av SÅS, ett projekt som bygger på att på sikt skapa ett järnvägsmusealt område i Västberga i projektet ”SÅS Vision”. Projektet bygger på tre delar; En större lokal som ska bli en verkstad under tak för renovering och underhåll, en vagnhall för uppställning av våra trafikvagnar och slutligen en järnvägsmiljö med station och möjligheten att köra museitrafik mellan Västberga och Liljeholmen. Jo det kan ju låta storstilat och övermäktigt, det är vi medvetna om, men SÅS behöver utvecklas till att bli det levande järnvägsmuseum som Stockholm saknar. Det här är inte något som börjar byggas i morgon och som står klart till sommaren, det här är en plan för framtiden och som både bygger på att få en mer permanent verksamhet i SÅS och samtidigt rädda Stockholms sista industribangård. Planerna har landat väl hos de styrande i Stockholm så här lång och det har inte varit kalla handen i dörren och vi går nu vidare i planeringen. Vi förväntar oss inte att Stockholms Stad ska sätta in 40 miljoner på föreningens konto, utan vi arbetar med finansiärer, fonder och möjligheten till olika bidrag för att det här ska bli reellt i någon form. Men det här för även med sig att vi behöver öka på den aktiva skaran i SÅS.


Många säger; slå ihop er med Nynäshamns Järnvägsmuseum och SKÅJ! Våra tre föreningar har tre lite olika verksamheter där Nynäshamns Järnvägsmuseum arbetar på att bygga ut sin verksamhet i Nynäsgård på ett liknande sätt som SÅS planerar och fortsätta vara en representerande förening för Nynäsbanans unika historia. Det här tar inte bort möjligheten till samarbete även i framtiden, för vi har haft gemensamma resor och evenemang genom åren. SKÅJ har en annan linje och finns i Stockholm med sitt ståltåg och ellok, där man satsar på långresor på stambanenätet. SKÅJs ånglokssida är förlagd dels till Sala, där det hållit till i många år och till Krylbo lokstall där de har öppnat ett fantastiskt levande museum. Samtidigt är de väl bra att ge de järnvägsintresserade möjligheten till att besöka olika föreningars lite olika verksamheter, i stället för en stor gemensam verksamhet på en plats? Föreningarna har bra kommunikation med varandra och har i princip ingen konkurrens mellan oss, det finns verkligen plats för alla.
Samtliga av de här tre föreningarna kommer i framtiden att drabbas av nya problem och där har vi bland annat det kommande systemet ERTMS, European Rail Traffic Management System. Det handlar åter om en tajtare sammanslagning mellan de europeiska och gemensamma järnvägsstandarden. Kort så bygger det här på ett system som flyttar in signaler och säkerheten i alla lok och det gäller även ånglok. Att utrusta ett enda lok med det här systemet kostar enligt uppgift 40 miljoner per lok, resterande lok 10 miljoner. Med i det här kommer kravet på en effektiv järnvägstrafik med hastigheter som få museitåg kan köras i, kort så kommer vår verksamhet att vara i vägen för konventionell trafik på stambanorna i framtiden. Föreningar med egen infrastruktur och banor, drabbas inte av det här, bara vi som måste nyttja Trafikverkets spår. Systemet sätts redan nu i drift på några håll och kommer inom 10–15 år vara utbyggt och finnas nästan överallt. Det är det här som gör att vi i SÅS måste se oss om efter ett alternativt sätt att visa upp våra ångtåg och där finns möjligheten att skapa något på det sista kvarvarande industrispårområdet i Stockholm; banan mellan Älvsjö Godsbangård och Liljeholmen med Västberga bangård på mitten. Det är därför vi vill få i gång vår trafik igen, för att kunna visa upp att vi har en rullande verksamhet och inte enbart kalla tysta järnvägsfordon. Man måste ha visioner och 52 år slänger man inte enbart i sjön och det kommer att vara en lång väg upp från där SÅS befinner sig idag, men utan aktiva som brinner för frågan och som vill vara med och göra skillnad, så blir det svårt.


Det här blev en lång beskrivning, med all rätt, men den förklarar varför SÅS befinner sig där vi befinner oss idag och vilka planer vi har för framtiden. Jo det kan i värsta fall vara ouppnåeligt, men vi måste i alla fall försöka, eller hur?
Kom själv ner och upplev SÅS/KÅS på plats i Västberga industriområde eller i Katrineholm lokstall.
Västberga; se kartan. Ingång från Drivhjulsvägen till vänster om Remondis, följ sedan spåern upp till området. Vi är främst där på tisdagar 15.00 – 20-00
Katrineholm: Lokstallet ligger längst ner på Östermalmsgatan

