Det var ju naturligtvis med en tår i ögat idag 27 februari 2019, som vi såg Saltsjöbanans ånglok nummer 7 hissas till väders och försvinna på en lastbilstrailer söderut, men den finns inte så långt bort om vi skulle sakna den för mycket. Hela historien om SSnJ 7, Stockholm Saltsjöns Järnväg ånglok nr 7, tar sin början när SSnJ beställer loket från NOHAB i Trollhättan 1909. 1910 levereras sedan loket till järnvägen som då hunnit bli 20 år gammal. Syftet med loket var dels att det skulle dra persontågen på banan men även de godståg som kördes där. 7:an blev sedan kvar på banan till 1976 då SÅS köpte det, men det hade tagits ur trafik redan på 1960-talet. Redan 1913 så elektrifierades banan och trafiken kom allt mer att handla om motorvagnståg och 7:an fick tjänstgöra som dragkraft om behov skulle uppstå samt för godstrafiken. 1969 så tog SL över driften av banan och beslutade då att banan skulle trafikeras av modernare motorvagnar och här blev det till slut modifierade tunnelbanevagnar som blev de nya alternativet. 1972-76 så påbörjades skrotning av de gamla fordonen på banan, SÅS såg att SSnJ 7 hade potential till att bli ett driftlok på Slakthusbanan där SÅS sedan 1974 kört utfärdståg. Loket tillsammans med en del motor- och manövervagnar rullades under 1976 ut från Saltsjöbanan och vidare via Hammarbyhamnen och Södra station ut på SJ-nätet. Några vagnar hamnade i Kristianstad hos föreningen där samt hos andra föreningar, men ångloket SSnJ 7 och några vagnar hamnade på Slakthusområdet hos SÅS. SÅS körde under den här tiden med två mindre ånglok, SJ N 1196 och SJ K4 793, samt med den inköpta SJ S1 1921 på längre turer, 7:an ställdes undan för kommande renovering. 1988 flyttar SÅS från Slakthusområdet till Västberga då området moderniseras i och med Globenbygget. SÅS kör dock den här lokala trafiken på Slakthusbanan till 1991 då det beslutas att banan ska rivas upp och ersättas med Tvärbanans spår, de sista åren på banan kör dock SÅS enbart med SJ N 1173 och ibland med SJ S1 1921. SÅS flyttar sedan trafiken till ”Västbergabanan” och kör några år från Liljeholmen till Västberga övre med SJ N 1173, men den övre delen av banan rivs några år senare. Under trafikåren på ”Västbergabanan” så kör SÅS även på just Saltsjöbanan under några år, första resan där blir i samband med banans 100-årsjubileum och några följande år. Efter ombyggnader och tillkomsten av Hammarby Sjöstad vid spårförbindelsen, så gör det även att den trafiken får läggas ner. Här slutar då i princip SÅS behov av mindre tanklok, för de är för långsamma och har för dåliga vatten- och bränsleförråd för att kunna fungera ute på det större trafiknätet. 7:an kom tyvärr aldrig att rustas av SÅS, en av anledningarna var att loket saknar överhettarslingor och är ett våtånglok med stor vattenförbrukning samt att den hade dåligt med kolförråd, samtidigt som tidens tand gått hårt åt lokets panntuber och en del andra delar. Även bristen på behov under 1970 – 80-talet gjorde att loket blev stående. När Södertälje Kommun kontaktade SÅS och undrade om loket så var vi lite skeptiska till att släppa loket, det är ju unikt och den enda maskinen hos SÅS som faktiskt är ett utpräglat Stockholmslok. Men istället för att stå och rosta bort under en presenning i Västberga så togs beslutet att sälja loket, med ”hemtagningsrätt”. Loket kommer nu att bli en del av en permanent utställning på Torekällbergets Friluftsmuseum där den kommer att få stå uppmålad och fin tillsammans med några vagnar, vid den miljö som skapats som en kopia av den gamla Södertälje station. SÅS känner sig nöjda med den här lösningen och har inte släppt greppet helt om loket då vi står som första köpare vid en eventuell avyttring, sen ska det bli trevligt att se loket i sin forna glans igen, istället för gluttar under presenningen. SSnJ 7 får bland annat  sällskap av en godsfinka från SÅS som hämtats tidigare.