Vi har i ett antal tidigare artiklar tittat på tre av fyra dieseloksmodeller som finns hos SÅS. I den här artikeln så ska vi titta närmare på det ånglok som tveklöst har använts mest i vår trafik, ångloket SJ S1 1921.

Vi kan börja med att konstatera att S1 1921 har använts mer än dubbelt så mycket hos SÅS än vad den gjorde under åren hos SJ. SÅS har i år (2026) haft loket i samlingarna i 50 år, även om den under en period på 90-talets slut blev stående med dåliga tuber. Hos SJ kom S1 1921 att vara i drift från 1952 till 1973 då det slopades men som driftlok gick S1 1921 bara fram till sista halvan av 60-talet och blev tidigt ett beredskapslok.

S1-loken kom att bli SJś sista beställning av ånglok och 20 stycken kom att levereras 1952-53 från NOHAB i Trollhättan. En av orsakerna till beställningen berodde på att SJ då saknade större och driftsäkra diesellok på främst tvärbanorna och banor med dålig underbyggnad. Främst användes S1:orna i persontåg men ibland även i godståg eller blandade tåg. Loken placerades främst i Skåne och Norrland och de linjer som fortfarande hade äldre och sämre underbyggnad. S1-loken byggdes mycket på äldre ritningar och komponenter som redan producerats, som exempel så kom S1:ans bakre boggie från den äldre modell E10 där den satt fram. S1 byggdes som sagt för banor med dålig underbyggnad och för att jämna ut lokets axeltryck så byggdes vattentankar, likt tanklok, både framför och bakom hytten.

Loket försågs inte heller med en lös tender (s.k. ”kolvagn”) utan byggdes som en enhet och kunde därför gå lika fort framåt som i backgång, 80 km/t. Fördelen var att det inte krävdes vändning av loket vid tillbakagång, vilket sparade tid och gjorde modellen mer flexibel. Modell S1 har en tjänstevikt på 78,2 ton och då ingår 15 kbm vatten och 4,2 ton kol. Tankarna har även ”snabbtömning” så man vid behov snabbt kunde tömma vatten för att lätta på axeltrycket. I princip samtliga S1:or slopades av SJ 1973 och de flesta skrotades åren efter. Idag finns dock fem S1 bevarade, redan 1973 hamnar S1 1928 i England på museibanan Nene Valley Railway i England, S1 1916 hamnar först i Kalmar hos föreningen där men säljs 1990 till Angelner Dampfeisenbahn i Kappeln, Tyskland, där det kördes under många år. S1 1914 hamnar 1973 hos Skånska Järnvägar och har de senaste åren genomgått en stor revision och används idag i föreningens trafik. Järnvägsmuseet i Gävle har S1 1923 som mellan åren 1980 och 2006 står uppställd i en park i Sveg, idag är det driftsatt och rullar regelbundet.

Nummer fem är SÅS egen S1 1921 som kommer till SÅS 1976 då verksamheten låg på Slakthusområdet i Enskede. S1 1921 hade under sina få driftår varit placerad bland annat i Vännäs och gick övervägande i den norra delen av Sverige. I slutet av 60-talet övergick loket till den strategiska reserven och blev beredskaps lok och stod först vid Katrineholms lokstall, där vi idag har SÅS systerförening KÅS men även vårt diesellok V3 52 som även det har stått som beredskapslok i lokstallet. S1 1921 hamnar sedan i Norrköping där det slopas 1973 och sen köps in av SÅS 1976. Hos SÅS användes loket både på trafiken på Slakthusbanan och på längre utfärder, men på 90-talet börjar pannans tuber att bli dåliga och loket ställs av till förmån för ångloken N 1173, E2 1242 och E10 1747 som istället skötte trafiken i SÅS. 2006 så transporteras 1921 till Grängesberg för omtubning och även hyttgolvet renoveras där.

Med nya tuber så kom sedan 1921 att bli SÅS mest aktiva lok, mycket beroende på att det inte krävde vändning vid slutdestinationen som vår E2 och E10, som får gå långsammare i backgång. 1985 är ett år som sätter S1 1921 i rampljuset och som folk fortfarande pratar om. I filmen ”Sällskapsresan ll – Snowroller” så får Lasse Åbergs rollfigur Stig-Helmer Olsson S1 1921 i bröllopsgåva av den rika engelska greven Algernon ”Algy”, spelad av den irländske skådespelaren David Kehoe. I filmen så är S1 1921 inslagen i stora röda band, den sekvensen är inspelad vid Slakthuset i Enskede. När man i nästa scen ser Stig-Helmer köra loket med skramlande burkar hängande bakom, så tas de sekvenserna på bandelen mellan Södra Station och Hammarbyhamnen, i höjd med Sachsska Barnsjukhuset.

Genom åren har S1 1921 fått en del reparationer hos SÅS, koppelstångslager och cylindertätningar har gjutits om och ”matarrör” inne i pannan har svetsats ihop, även en del mindre fel har åtgärdats, men i det stora hela så har loket fungerat felfritt under åren. 1988 så vann loket pris för ”Bästa lokputs” vid järnvägsträffen ”Nora 88” dit 1921 kommit med vagnar och resenärer från Stockholm.

Det finns historier om att lokpersonalen av modell S1 tyckte illa om modellen och att loket aldrig blev populärt. Det här grundar sig främst i att loket hade svårt att ”ta ånga” och var svåreldat och hade en backgång som ansågs ”krängande”, även att axeltrycket var så pass fördelat att det vid tunga tåg var svårt att få grepp om rälerna. Det här är dock inget vi har haft problem med i SÅS, men antalet och den typ av vagnar som vi använder kommer sällan upp i några större vikter. Hos SÅS lokpersonal så anses loket istället vara lättkört.

1921 eldas ju med stenkol, men ett par av S1-loken får oljeeldning monterad för en test av om det var möjligt på modellen. Några oljeeldade S1 finns dock inte bevarade, SÅS E10 1747 är dock fortfarande oljeeldad. I skrivande stund (2026) så står S1 1921 avställd i Västberga i väntan på ett nytt trafiktillstånd, skicket på loket är fortfarande gott och det kommer förhoppningsvis att rulla igen så fort som SÅS har nytt tillstånd för trafik. Sen att modellen blev illa omtyckt berodde mycket på missnöjet med att SJ beställer fler ånglok i en tid då bekvämare och mer lättskötta el- och diesellok började ta över, var även det att se som ett nederlag då ånglok krävde mer underhåll av lokpersonalen än de modernare loken. Men även här har SÅS lokpersonal alltid varit nöjda med vad loket presterar och antalet mil den använts i SÅS verksamhet har sedan länge passerat 1000.

Samtliga foton kommer från SÅS arkiv